Så mina vänner! Dessa personer har tagit sin vilja till en nivå för att rädda andra. Sjukt bra insats av dessa människor som förtjänar det bästa. Gillar du det här bidraget så hjälper du inte fyra tjejer att vinna stipendiet, utan en massa svältande barn och vuxna i afrikas horn. Har du inte hjälpt till? Då är det dags att göra. Varje person kan göra en skillnad. Tryck på bilden ovan så kommer du till hemsidan.
Älskade Farmor. Inatt är det tårarnas kamp, Glädjen som stod i lågor, vistas nu som damm. Gror i ensamhet, ingen skyddande famn.
Jag bara gråter i takt till bilvägens brummade ljud, Tårar som aldrig tar slut. En sanning eller konsekvens? En form av livets existens.
Men snart ska du iväg, göra en solo till himlens väg. Försummad, av det osagda.
Men hur många tårar ska jag gå miste om? Dem kan nog fylla hela atlanten. Men det spelar ingen roll. Jag vet, Jag vet, att jag inte begär mycket. Vill bara att du ska ha, en odödlighet.
Du är som min karta,livet är lättare att hitta när du är med , mig. Men hur ska jag få min frid, utan dig? En variabel i livet.
Jag dyrkar dig för grovt, Men det enda som uttrycks är en oändlighet av fula ord.
Du har världens vackraste ögon. Jag älskar dig för högt, så jag ska lova dig, och leva som du aldrig ska dö.
~~
En liten dikt jag skrev drygt för två år sen, men det patetiska är att jag inte vet än om min farmor lever eller inte.
Människan står ansikte mot ansikte med det irrationella. Hon känner inom sig en längtan efter lycka och förnuft. Det absurda föds ur en konfrontation mellan det mänskliga behovet och världens oresonliga tystnad.
Vet inte varför, men idag har jag haft panik upp till öronen och jag har ingen aning varför, eller vart den kom ifrån. En tanke kom bara upp bland mina tankar, jag har ingen aning om vad jag vill tillbringa mitt liv åt. Jo jag är full medveten om att jag har tid på mig att tänka. Men ja tell me vart den paniken kom ifrån. Det bara ploppa ur från inget, out of nowhere. Sjukt. Men jag kom fram till att jag faktiskt vill plugga utomlands, hade även lite tid över till att kolla college i USA, California. Svin dyrt kan jag bara säga, men det skulle vara värt vartenda öre, eller lån för den delen. Om inte det så går det bra här i Sverige. Men fortfarande, jag har ingen aning vad jag vill jobba med. Innerst inne vill jag jobba med Musik/Film/foto. Men det är inget jag skulle kunna försörja hela mitt liv åt, om man inte blir framgångsrik från day one. Jag hoppas verkligen att jag kommer på något, väldigt snart.
Har fått många frågor om mina föräldrar. Varför jag bara pratar om min mamma, varför ja har bara bilder på henne, har jag några syskon? Tänkte få det här överstökat med denna inlägg.
Det var år 1993 när min mamma och min pappa gifte sig, de lärde känna varann två år innan dess. Min mamma var sjutton och min pappa var 20 år. De var så kära och de levde livet. De reste runt hela tiden, hälsade på min mormor och min mammas syskon som då var i Somalien. Sent på året (1993) blev min mamma gravid och hon var verkligen glad över att hon skulle föda sitt första barn. Den 04 juli 1994 på kvällen fick min mamma värkar och min pappa skjutsade henne till närmaste sjukhus. Min mamma krystade drygt 18 timmar. Doktorn undersökte magen, där jag låg. Och sa att de var tvungna att göra akut kejsarsnitt eftersom att jag höll på att dö. 05 juli 1994 strax innan tolvslaget så föddes jag, men min mamma var fortfarande på operations bordet så hon kunde inte ta emot mig.
´
Två år senare började min pappa och mamma bråka, även om jag var bara två år så minns jag allt som om det vore igår. De kastade telefoner, tallrikar och glas på varann. Och jag kunde inte sluta gråta. Tillslut fick min mamma höra att min pappa var otrogen på sin affärsresa i Kenya, så hon packade ihop sin väska och flydde med mig (Jag är född i sverige om ni undrar) till Finland. Efter några månader hittade min fader både mig och min mamma, men min mamma gav inte upp, så vi flydde tillbaks till sverige. Då flyttade vi till Skärholmen, innan bodde vi i Fruängen. Vi hörde inte av honom på sju år, ingen telefonsamtal, ingenting. När jag var nio år kontaktade han min mosters man (De var goda vänner sen tidigare) och bad honom om att träffa mig. Min mamma kände inte sig säker att lämna mig med honom ensam, även om har är min biologiska fader. Han kom springande till mig och höll om mig, han grät i floder och jag förstod inte varför. Han har ju varit utan mig i sju år, varför skulle han gråta nu? Sedan så gick han och jag till skärholmens Centrum, där han bjöd mig på mat och köpte en sparkcykel som jag hade önskat mig i flera månader. Min mamma hade inte råd att köpa den till mig. Han köpte även en massa kläder, det kändes som om han försökte köpa min kärlek tillbaka, men jag var liten och kom igen, jag fick en ny sparkcykel? Jag svävade bland molnen. Och jag trodde verkligen att han hade kommit tillbaka och att vi skulle bli en familj igen. Men det dröjde inte länge innan han blev spårlöst försvunnen igen ***
´
Jag kommer skriva en "Del 2" Senare, orkar inte skriva mer och jag tvivlar ännu mindre att ni orkar läsa. Så haha, men jaja. Och om ni undrar över bilden så är den tagen av mig. Gissa om morsan blev sur när jag klottrade med sprit penna på fönstret, LOL! Haha men som sagt, jag kommer att skriva "del 2" senare .
Men ughh, tittar på gamla bilder från den här året + sommaren. Gud vad ful man var, verkligen. Kan inte ens fatta att folk kunde se mig. Inte för att det är någon skillnad nu. Men helt s.e.r.i.ö.s.t.
Tänk er alla som var i de skyhöga skraporna. Vila i fred till Alla som förlorade nära och kära, till de som drabbades själv och till de som sörjde. Ett oförglömlig incident som förhoppnings INTE upprepas igen. Och något som många inte tar till sig är att också det fanns människor inne i flygplanet som dog, folk som stod under dessa hus. Tusentals människor dog och ännu fler sörjde. Rest in peace.
Just nu lever jag livet, för första gången kan jag se verkligheten. Bara jag tänker på allt brister det ett jävla leende. Förut så fokusera jag bara på det jag inte hade och vad jag har gjort, misstag and that kind of stuff. Men med tiden har jag lärt mig se massa andra saker. Jag var bokstavligen färgblind och såg bara svart & vitt, men nu ser jag alla färger, allt jag har i livet. Såklart att man hamnar i some serious shit när man fokuserar på det negativa, det borde jag veta, huh?. Men verkligen tackar allt jag älskar i livet. Mamma, släkten, vännerna, bloggen och framför allt musiken. Och jag tar dagen som den kommer, och lever livet. I found my peace, and im living it.
The world ain't half as bad as they paint it to be.
Flickan står i regnet, vartenda liten droppe träffar henne, men ett par speciella droppar smeker hennes kindben. Försummad av hennes brist på kunskap, "varför" hade hon sagt. Då hon inte förstår vad som händer. Lever i sina tankarna och missar nuet. Världen är full av färger men det ända hennes ögon kan fånga är svart och vitt. Hon kallar det bara färgblind. Men ännu en gång förstår hon inte att det är hon som gör sig blind.
Har ni aldrig frågat er varför? Bara själva ordet varför. Det kommer upp en hel serie av frågor som man inte kan få svar på. De flesta frågorna är sådana som bara bidrar till ens dåliga humör. Men fattar inte, varför ska man bära runt på ett par dumma frågor? VARFÖR?! De gör ju inget nytta?! Varför hit, varför dit, varför här och varför där. Varför lämna min pappa mig? Varför kontaktar han mig inte? Varför hatar jag min pappas släkt? Varför hatar jag mig själv? Varför kan jag inte göra något rätt?... Ja en rad av dumma frågor. Men det finns inga svar på sådana här frågor. Utan löser det med dåliga konsekvenser. Jag hatar min pappa. Har bytt nummer nu så han inte kan ringa mig. Min pappas släkt finns inte i min värld. Har symptom för bullimi. För att jag är klumpig. Men fortfarande vart är svaren? Alla mår dåligt på sitt sätt, men en sak ska jag säga. En jävla sak. Varför låter man det negativa frågorna ta över allt det bästa i livet? Jag orkar inte fundera över alla frågor och misstag i livet, utan min blick vänder sig till mina bästa vänner, och alla godhjärtade människor runt omkring mig. Musiken och dansen. Allt. Och en sak till som får mig till och med glömma min pappa. Det är min mamma som gör allt för mig. Allt. Hon skulle kunna ge sitt ben för att jag ska ha det bättre. Men endå med ett ben skulle hon krypa till jobbet och tillbaks. Min mamma är min superhero. Och det är mitt svar till de flesta frågorna. Därför. Därför hit, därför dit, därför här och därför där.
Är det bara jag som har märkt att gräset är helt dött? Logiskt nog så tål inte gräset här i sverige en sådan tempratur och så lite vatten. Gud, det är det första man fan lägger märke till när man kollar ut från balkongen eller dylikt. Men en sak säger jag, Växthuseffekten! Låter som en naturälskare, men faktiskt. Vid det här läget borde alla vara naturälskare. Spana in bilden själv, där växte gräs så högt så att det nådde nästan min midja... Kolla nu. :O
Först gräset, sen blommor, sen buskar och sen träd. Voila.. No more syre!
Människan står ansikte mot ansikte med det irrationella. Hon känner inom sig en längtan efter lycka och förnuft. Det absurda föds ur en konfrontation mellan det mänskliga behovet och världens oresonliga tystnad.
